Cairns

Det har varit fullt upp senaste veckan med sista laborationerna, avskedsmiddagar, redovisning, planering av cairnsresa osv. Igår kl 06 gick planet från Adelaide till Cairns. Omgivningarna runt Cairns lär vara något av ett paradis, men klimatet talar snarare för att jag hamnat i helvetet. Inte nog med att dygnstemperaturen ligger på 30+ utan det är dessutom fuktigt som i en ångbastu. Idag fick jag äntligen komma ut på havet, och stora barriärrevet. Förhoppningarna var att fånga en Marlin eller Tonfisk, tyvärr var det ingen hemma idag. Jag fick en barracuda, så en ny art kan jag åtminstone bocka av. Ett par spanska makrillar på ca 10kg kom upp också, vi missade ett par hugg med, men i övrigt bidde det inte så mycket, en fin dag på havet åtminstone.

Sommar

Ännu en vecka är till ända , det slog mig just att jag bara har en ända helg kvar här i Adeleide. I veckan som gått har jag hunnit med en till vända på den kliniska prövningen med slang genom näsan, amnosyror och gud vet vad ner i magsäcken :) Jag och mina housemates var och kikade på lite roliga djur en bit utanför Adelaide. I helgen har det blivit grillkväll X2, och så fick jag till slut testat grillad kängru. Det har varit varmt i veckan så det har blivit ett par cykelturer ner till stranden med tillhörande simning. Flygbiljett till Cairns och stora barriärrevet är bokat, så där kommer jag spendera min sista vecka här i Australien.

Kommande vecka så blir det labb för fulla muggar, nu gäller det att kräma ut så mycket resultat det bara går inför rapporskrivningen. Dessutom ska projektet redovisas här om knappt två veckor, så det börjar bli dags att klura på vad man kommit fram till och vad som är värt att förmedla.

Skulle jag bli allt för skröplig för att åka skidor och cykla på äldre dar så tror jag de här herrarna gav mig inspiration till en ny hobby, segeltävling med radiostyrda båtar :)

Labbråtta!

Tog mig till tandläkaren igår, blev lite förvånad när tandsköterskan hälsade på Svenska :) Hon såg ju förvisso tämligen svensk ut men det är inte varje dag man träffar på permanentboende Svenskar i Adelaide. Man slet ut den lösa tandbiten och byggde på den som sitter kvar. Så nu kan jag äta ordentligt igen... Tugga åtminstone :)


Varje tisdag så arrangerar Nike... (som lustigt nog uttalas [Nike-E] i den engelsktalande delen av världen) gemensamma löppass där man kan hänga på en grupp som man tycker håller ett passande tempo. Efter 10 ggr bjuder dessutom NikE på en tröja, (har 8 stämplar nu, så hoppas jag hinner skrapa ihop två till). Under ett sådant löppas språkade jag med en tyska som under tortyrliknande former bedriver forskning om olika aminosyrors invärkan på kroppen. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med, och eftersom jag läst mängder av artiklar om kliniska studier men aldrig deltagit i någon så bestämde jag mig för att det var dags. Dessutom utlovades en ersättning på $18/h. Så igår var jag och hämtade lasagne som ska utgöra min middag, och sista måltid inför varje provtagningstillfälle.
Idag var det dags för första, jag kom dit och försågs med kanyl ur vilken de med jämna mellanrum stal mitt blod. Sen plockade de fram SLANGEN, den som skulle in i näsan och ner i magsäcken... Ärligt talat så visste jag inte att vi hade så stora kanaler mellan näsa och svalj, men uppenbarligen tycktes även jag ha det, för slangen gick ner. Men det var inte trevligt och första gången så tryckte svaljet upp den igen. Men när kräkreflexerna härdats lite gick det tillslut och sen så injeserade man aminosyror och lite annat gött ner i magsäcken. Jag har mig veterligen aldrig svimmat, men jag har nog aldrig varit närmre ifrån. Jag var tydligen likblek (och både syn och hörsel var märkbart påvärkat) jag blev tillfrågad ett par gånger om de verkligen kunde fortsätta injektionen. Tvekande sa jag ja och hoppades på att jag inte skulle falla ihop i en hög på golvet, för det var så det kändes... Men jag höll ut, och när jag fick lägga mig ner igen så kändes det som om jag sprungit ett Marathon, jag var t.om svettig nog för att ha gjort det. Jag vaknade i alla fall så smått till liv igen och fick en näringsdryck med ett ämne som gör att man kan mäta hur mycket som metaboliserats. Därefter började de sammla in min begangnade utandningsluft i påsar var femte minut och stal mer blod. Efter 3h så fick jag äntligen äta en bamsefrukost, på fredag är det dags för nästa omgång... det finns sakar jag har längtat starkare efter.

Det kanske är bättre att dricka öl?

Ännu en vecka har sprungit iväg, det går inge bra med cellerna, de växer inte. Ska däremot experimentera med en ny cellinje på tisdag... I afton så skulle större delen av min umgängeskrets här ut och kalasera, jag tänkte däremot att jag skulle vara duktig och plugga. Men eftersom det är lördagskväll kan jag ju åtminstone unna mig en påse popcorn tänkte jag.

Jag gilla popcorn, de försvinner snabbt, alldeles för snabbt, faktiskt så snabbt att jag t.om önskar att poppcornkärnorna var popcorn... Problemet med popcornkärnor är att de är ganska mycket hårdare än poppade popcorn, och när käkarna fortfarande är fast beslutna om att krossa det som hamnar emellan dem, så blir det en kamp mellan popcornkärna, och tand. Den här kvällen vann poppcornkärnan, tanden klövs i tre delar, varav den mittersta delen trillade ut och två dysfunktionella tandbitar blev kvar i käften...

Sensmoralen från den här hemmakvällen kan väl sammanfattas som: Tror du att hemmakväll framför krogkväll sparar dig pengar? Besparar dig dageneftersmärta? Eller sparar dig tid till vettigare saker? Tänk igen!

Tiden rinner iväg

Jag har spenderat senaste dagarna med att skriva på exjobbet, eller åtminstone hängt över tangentbordet och funderat på vad jag ska skriva, då och då så blir det ett par meningar, men fort går det inte. Saken blir ju inte så mycket bättre av att resultaten släpar efter p.ga missödet med cellodlingarna. För inte nog med att vi fick hiva de gamla cellerna i soptunnan, utan de upptinade vill tusan inte börja växa ordentligt heller.

Förra helgen var det en avresande amerikanska som styrde upp ett thanksgiving-firande, så vi lagade alla olika maträtter och sen spenderade vi kvällen med att frossa, riktigt mumsigt! Vädret är fortsatt väldigt varierande, men har försökt och ta tillvara på de finare dagarna genom att rasta cykeln, och bada. Lite simträning har det blivit också, hade nästintill vindstilla, vågfritt och 36°C här om dagen, då var det verkligen perfekta förhållanden. Känner att jag börjar hitta lite flyt i crawlingen, men andningen är fortfarande ett krux. Jag envisas med att svälja ner en massa luft dessutom, så efter förra simturen var min mage som en ballong, och det gjorde ganska ont... men skam den som ger sig :)

Abnorm celltillväxt

Lite tungt att komma tillbaka till labbet i tisdags, mäta cellresistansen, och konstatera att cellerna inte växt som det ska. De här cellerna är sk. Cacao-2 celler, och härstammar från humant tarm-epitel, man odlar dem på ett membran i en platta med 12st brunnar i varja platta, varannan dag byter man medium, och efter 20 dagar är tanken att cellerna ska ha bildat ett tunt lager tarm över membranet. Man kan då mäta resistansen över cellagret, genom att stoppa ned en elektrod på var sida om membranet. Täcks membranet helt av celler erhålls en hög restistans, vilket inte var fallet... Tanken var sen att jag skulle testa mitt cyanotoxin för att se hur det påverkar tarmceller. Det gör man helt enkelt genom att fortsätta mäta resistansen efter det att man tillsatt toxinet, skadas cellerna, ja då sjunker resistansen och vise versa... Jag tänkte hursomhelst att jag får ge cellerna ett par dagar till att växa... Tog även en titt i mikroskopet, och det var ingen trevlig syn... det var fullt av celler där, men inte Caco-2 celler, tog en titt på nästa platta, och ännu en platta, och ytterligare en.... det var likadant... i alla, även i Beatrice plattor. Handledaren, Scott var sjuk, så nästa dag bad vi vår labbvän Ben, ta en titt, han konstaterade att de blivit bakteriekontaminerade. Misslyckandet var ett faktum, det var bara att skicka de senaste veckornas arbete i papperskorgen. Vi hinner inte heller tina upp nya celler för att avsluta projektet i tid, så nu lutar det åt att det blir en förlängning av projektet, med risk för att den planerade Cairns - Sydney resan får ställas in... Men, men, shit happens. Jag har en annan cellinje på odling, men den växer trögt... riktigt trögt, hoppas inte den också blivit kontaminerad.

Vi har stött på en lustig man i 60-års åldern ett par gånger i kafferummet, vi kallar honom den galna professorn, för det är så han ser ut. I förra veckan så kom han upp till vårt labb och frågade om han kunde bjuda oss på middag, så vi tackade ja, och i lördags så var det dags. Alexandra kände sig krasslig, så jag och Beatrice åkte hem till den galna professorn och hans två persiska housemates. Det bjöds på persisk BBQ, med kyckling och lamm, den galna professorn hade dessutom bjudit in en kollega med ett stort sinne för humor. Det var en ganska udda skara människor som hade samlats runt bordet, men maten var god, samtalsämnena var vida och vi hade dessutom utomordentligt trevligt. Vad som kanske var allra mest fascinerade är hur människor som arbetar med att skära i döda människokroppar ändå kan vara så otroligt skojfriska, barnsliga och trevliga på samma gång. Men som en av dem sa, det är ett måste.

Angående vädret så är det väldigt varierande, i veckan har vi haft både 14 och 34 grader, vi har haft total stiltje och halv storm, regn och strålande solsken. Ett par bad har jag hunnit med också, men i morse så åkte strandvakterna runt och avrådde från bad, för det hade tydligen siktats haj i närheten. Jag har inte oroat mig för hajar här runt Adelaide tidigare, men det kanske finns anledning att vara på sin vakt trots allt.

Road trip

I torsdags hyrde vi (jag, Beatrice, Alaxandra och Shaima) en bil och rullade iväg från Adelaide, några timmar senare än planerat. På kvällen anlände vi till Warrnambul, en liten stad som ligger i ena änden av great ocean road. Efter några timmars sömn så påbörjade vi resan längs osceanvägen som kom att bjuda på många mycket vackra vyer. Vi tog oss även en liten längre avstickare för att kika på vattenfall och fann snart att vi hamnat i regnskog med otroligt mäktiga träd. Dessutom träffade vi på några koalor som klängde i grenarna, sov och åt blad. Ett par bad blev det längs vägen också, vattnet var inte särkilt varmt, men det var luften, så det var ganska gött ändå. Väl framme i Melbourne så möttes vi upp av Simon, min vän från skidgymnasiet, tjejerna försvann till sitt hotell, och jag och Simon tog en snabbsummering av vad som hänt sedan vi sist sågs för 5 år sedan. Under natten hade vädret slått om, det blåste halvstorm, temperaturen var nere på 10-12C och regnet föll lite sporadiskt. Simon bjöd i alla fall på en guidning genom Melbourne, och vi åkte upp i Sky-tower, som är Australiens högsta byggnad, varifrån man hade en mycket god utsikt över staden.

Ett stycke Melbourne sett från Sky-tower

Efter mat och vila dukade vi upp lite alkoholhaltiga drycker, lyssnade på gamla godingar från gymnasietiden och grillade hamburgare, mycket trevligt! Senare under kvällen kom tjejerna och ytterligare två svenskar på besök och efter vidare dryckesinmundigande tog vi en sväng ut på krogen och studsade runt på dansgolvet ett tag innan det var läggdags. Både jag och Simon var aningen slitna vid uppvaknandet så vi kikade på en film och petade i oss lite frukost. Sen tog vi en promenad till stranden och fascinerades av kajtsurfarna.

Simon och jag i ett blåsigt Melbourne

På eftermiddagen kom tjejerna med bilen och vi började åter rulla, mot Grampians, en nationalpark några timmar från Melbourne (i riktning mot Adelaide). Här checkade vi in på ett motell och gav oss ut på jakt efter mat. Vi fann en liten nudel-restaurang i den tillsynes folktomma byn. De var antagligen på väg att stänga, gissningsvis hade de inte haft några kunder på många timmar, av deras reaktion att döma, inte på dagar. De båda asiaterna sken upp som om deras bästa vänner precis klivit in genom dörren, de skrattade av lycka och välkomnade oss så varmt. Vi käkade lite middag och kröp till sängs. Dagen där på rullade vi in i nationalparken, vi tog en promenad, käkade glass, och spanade in ett häftigt vattenfall. Sen så brummade vi upp mot Adelaide igen, det gick någorlunda fort, egentligen lite för fort sa polisen... Vi kom åtminstone fram till Adelaide till slut, och alla var mycket belåtna med trippen.